Ett år av hopp och förtvivlan

Fristad

Det har strax gått ett år sedan den här bilden togs av mig och en av våra frivilliga i Röda Korset. Det är en favoritbild: Jag gillar att jag sitter på knä i Fristad och tänder ett ljus för medmänniskor på flykt. Och att det ser ut som om han, som ganska nyss kommit som ensamkommande flyktingbarn och som nu är en av våra volontärer, vakar över mig. Det ligger så mycket i den metaforen. Den säger något om hur kort steget kan vara från att bifinna sig i en extremt utsatt situation, till att vara någon som stöttar andra och hjälper oss i vårt arbete med att lindra och förhindra mänskliga katastrofer. När jag ser bilden nu, tänker jag också på att den togs precis när en av våra regioner samlade alla sina kretsar just i Fristad, för att samordna sig i den jätteinsats för medmänniskor på flykt som just dragit igång då. Och jag minns hur attityden var hos våra rödakorsare på det mötet: ”Nu ställer vi om! Nu gör vi det vi gjort innan men också en massa nytt! Vi orkar! Och nu tar vi en massa nya volontärer ombord. Samt: Får vi slut på frivilligledare så hittar vi fler bland våra nya engagerade”. En enastående inställning till en gigantisk utmaning. TACK alla som trodde på att detta skall vi klara, tillsammans! Det har nu gått ett år som visat att Röda Korset är en organisation som gör stor skillnad. Att vi är att räkna med när det gäller. Vi var snabbt på plats i höstas för att ge människor som kom till Sverige ett medmänskligt välkomnande. Många nya och gamla rödakorsare hjälpte till både vid mottagandet, men sen också i våra lokalsamhällen. Vi var långt ifrån ensamma om att göra stora insatser. Men här kommer litet om just oss:

  • I höstas vi fick in närmare 5 000 nya volontärer. För vår del var är detta den största mängd volontärer som vi rekryterat under hela efterkrigstiden. Dessa nya har fått bra stöd och ett varmt välkomnande av redan engagerade rödakorsare.
  • Vi har idag aktiviteter på eller i anslutning till asylboenden på 270 orter i Sverige. Det handlar om att träna svenska, olika fritidsaktiviteter, som fotboll och simning, öppna hus, juridisk rådgivning och mycket annat. Parallellt fortsätter vi med grundläggande insatser som efterforskning och familjeåterförening.
  •  Rödakorsare bryter isolering, skapar sociala aktiviteter och gör väntan på ett ovisst beslut lättare för de människor som flytt till Sverige. Under året har rödakorsare fortsatt gjort skillnad för de människor som flytt till Sverige genom olika sociala verksamheter på asylboenden och på Röda Korsets mötesplatser runtom i landet. Röda Korset har även hjälpt anhöriga som förlorat kontakten med varandra på grund av migration och flykt genom vårt arbete med efterforskning.

Ibland talar vi om hösten 2015 som något avslutat. Men självklart var det bara en början och vi behövs mer än någonsin. Nu börjar vi se de fruktansvärda konsekvenserna av de nya lagarna som innebär tillfälliga uppehållstillstånd och oerhörda svårigheter att förena familjer. Röda Korset skall stödja vår regering och arbetar på direkt mandat av den. Men vi MÅSTE protestera när politiken inte värnar asylrätten och det humanitära perspektivet. Hur tänker regeringen att vi skall få till en bra integration när människor tvingas leva i ovisshet i flera år, och inte får vara med sina allra närmaste? Riv lagen. Inte familjer. Och fortsätt kämpa, i det stora och i det lilla: Medmänniskorna på flykt har inte blivit färre, när vi nu i dagarna högtidlighåller årsdagen av På Flykt-insatserna.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

”This Hard Land” – till en medmänniska på flykt?

Bruce Springsteen har alltid varit både party och politik. Det är ingen slump att han gjorde filmmusik till ”Philadelphia” i en tid då homosexualitet och aids fortfarande var tabu och ingen kunde stava till HBTQ-rättigheter, eller att han sjunger om humanitet och empati för den lilla människan i en värld när allt tycks gå åt andra hållet.

På sina konserter brukar han prata politik mellan låtarna. I det stora och i det lilla. Men det gjorde han inte i natt, för oss lyckliga satar på Ullevi i Göteborg. Han bara levererade, tillsammans med Patti Scialfa – ”the Queen of E Street” och de andra i bandet; nästan fyra timmar av ren och skär eufori.

Men. Han avslutade med This Hard Land. Helt själv på scen, akustiskt, framför 60 000 människor som höll andan. En sång som han nästan aldrig spelar. Den skulle ha varit med på ”Born in the USA”-plattan men ströks.

Nu sjöng han den, och den växte till en kommentar till vår mörka tid, med minst 65 miljoner medmänniskor på flykt.

Now even the rain it don’t come ’round
It don’t come ’round here no more
And the only sound at night’s the wind
Slammin’ the back porch door
It just stirs you up like it wants to blow you down
Twistin’ and churnin’ up the sand
Leavin’ all them scarecrows lyin’ face down
Face down in the dirt of this hard land…

Men så, ändå, en glimt av hopp på slutet:

Just one kiss from you my brother
And we’ll ride until we fall
We’ll sleep in the fields
We’ll sleep by the rivers and in the morning
We’ll make a plan
Well if you can’t make it
Stay hard, stay hungry, stay alive
If you can:
And meet me in a dream of this hard land!

Jag vill tillägna sången This Hard Land alla som tvingats fly, och alla som tvingats bli kvar, och alla som kämpar i stort och smått för att världen skall bli lite bättre, lite medmänskligare, lite lättare att uthärda. Jag har följt Bruce Springsteen i 30 år. Hans musik ger mig hopp och kraft. Du har kanske andra artister, konstnärer eller poeter som håller dig flytande. Men vem vi än inspireras av, så ger kulturen oss små stänk av lycka. Oavsett om det är ruiner i Palmyra, ett bibliotek i Skövde eller en konsert i Juba. Tack för det.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Lagförslaget revs inte. Så vad slits nu itu?

Midsommartid i Sverige. Den där vackra, vemodiga tiden då de ljusa nätterna är som gjorda av glas och vi knappt hunnit förstå att vintern är över. Nu skall allt hända, alla skall hinna ses och luften vibrerar av förväntningar.

Men jag vet, att ringde jag min far skulle han säga: ”Jahapp, nu vänder det. Nu blir det bara mörkare igen”.

Och det är dessvärre inte bara nätterna som nu blir mörkare i vårt land.

När jag får beskedet om dagens beslut i vår riksdag, befinner jag mig på en väldigt speciell plats mitt ute på den schweiziska landsbygden, nämligen Ecogia, den internationella rödakorskommitténs (ICRC) träningsanläggning. Här har Röda Korset/Röda Halvmånen, just under midsommarveckan, samlat nyvalda ordförande och generalsekreterare för nationella föreningar från hela världen.

Det är nu svårt, mycket svårt, att se mina kollegor från Libyen, Centralafrikanska Republiken, SydSudan, Ukraina eller Turkiet i ögonen och berätta vad Sveriges riksdag precis beslutat, som minskar möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Och de som får asyl, får nu bara tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Dessutom blir det, med nya lagen, oerhört svårt att få återförenas med sina närmast anhöriga. Med den nya lagen är det i princip bara de som får flyktingstatus som har rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande och de får inte den rätten. Det betyder att människor som flytt till Sverige kan få leva utan sina barn, make eller maka så länge lagen gäller. I TRE ÅR.

Det fattas några runt vårt bord på kursen här i Genève. Vi har inga kollegor på plats här på vår ledarskapskurs, från exempelvis Syrien, Eritrea, Tchad, Afganistan eller Libanon. I något fall beror det på att dessa ledare redan hunnit bli varma i kläderna, men i de flesta fall beror det på att situationen i deras hemländer gör att de helt enkelt inte kan resa iväg en vecka.

Igår mötte vi Elhadj As Sy, generalsekreterare för vår internationella federation av Röda Kors/Röda Halvmåne-föreningar. Han var mycket tydlig med hur han såg på det allt hårdare humanitära klimat vi nu ser i land efter land: han menar att oviljan hos världens länder att hjälpas åt med att ta emot medmänniskor på flykt, inte handlar om ekonomi: det handlar om lika delar rädsla och likgiltighet. När jag hör honom tala tänker jag på min resa till New York i höstas, och våra möten med olika FN-organ och andra inför World Humanitarian Summit som hölls i Istanbul i maj.

ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.
Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.

Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ”humanitär stormakt” som någon sa?

Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men nu måste vi ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: med våra skärpta ID-krav? Med lagstiftning som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med tillfälliga uppehållstillstånd. Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”?

Vad skulle hända om vi, i pyttelandet Sverige med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt, svårt och påfrestande att ta emot människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!

Jag har hunnit göra många resor till våra kretsar och regioner under mitt första år som ordförande för Svenska Röda Korset. Men också ute i världen: jag har varit i Ungern, Syd-Sudan, Sudan, Kenya, Etiopien, Schweiz, Syrien, Libanon, Frankrike, Österrike, USA och Italien. Den samlade bilden handlar om de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och det mod och den medmänsklighet vi visat.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld?

Röda Korset är rädda om vår neutralitet. Men bland våra grundprinciper står HUMANITET allra överst. Vi försöker kämpa för den internationella humanitära rätten. Vi höjer våra röster när sådant våra regeringar kommit överens om – som rätten att söka och få asyl – äventyras.

Hur rimmar de beslut Sveriges riksdag fattade idag, med bilden av oss som en humanitär stormakt?

Till helgen får jag åka hem till mina barn. Men hur ska jag kunna ringa upp vänner från Syrien – som Samar – och fråga hur hon tagit beskedet om att hon inte kommer träffa sin far eller sin dotter på ytterligare tre år?

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Volontär på liv och död

image.jpgDen 8 maj firar Röda Kors- och Röda Halvmåne-rörelsen sin egen dag över hela världen. Själv gör jag det i Skövde och Skara. Men det är ett firande med tårar i ögonen. Bland våra många miljoner volontärer är det alldeles för många som skadas eller dör medan de räddar liv och ger hopp. Vår vision är att ingen skall lämnas ensam i en katastrof. Men, som sjuksköterskan Karin Levenby Bovy säger i en intervju på vår hemsida: ”Jag är inte rädd för att dö. Men jag vill inte dö ensam”.

Varje dag både dör och skadas människor när sjukvårdspersonal och sjukhus attackeras, trots att det är förbjudet enligt krigets lagar. Sjukvård får aldrig bli en måltavla. Den här veckan går Röda Korset ut i en kampanj för att uppmärksamma krigets lagar och hylla alla dem som riskerar sina liv för att ge sjukvård i skottlinjen. Först ut är just nämnda Karin Levenby Bovy. Hon har jobbat som utsänd för Röda Korset och Internationella rödakorskommittén (ICRC) på många håll i världen, som i Sierra Leone och Afghanistan.

2 398 attacker har dokumenterats mot sjukvårdsinstitutioner och sjukvårdspersonal i 11 länder under åren 2012-2014 av ICRC.
1 933 av dessa händelser var riktade mot lokala sjukvårdare, däribland 262 från nationella rödakorsföreningar. 18 attacker skedde mot personal från ICRC och 121 mot internationella organisationer. Bara i Syrien har över 60 av våra volontärer dödats sedan kriget bröt ut.
De flesta händelser inbegrep militära styrkor eller väpnade grupper, men också polis och enkilda individer. Merparten av attackerna riktades mot hälsokliniker, sjukhus och ambulanser.

Läs gärna mer på redcross.se

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

I rörelse: TACK Ulrika!

Den här veckan har Karin Boyes klassiska dikt I rörelse funnits med mig, och särskilt de sista orden: Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

I mitt eget liv pågår stora förändringar, och Karin Boye ger mig mod på färden. Men hon inspirerar mig också i mitt uppdrag som stolt ordförande för Röda Korset. Vi växer så det knakar, samtidigt som mycket utvecklingsarbete pågår. Och då – mitt i detta – bryter vår generalsekreterare upp, på väg mot nya äventyr. Och tänk, jag känner mig ändå lugn!

Det har varit ett rent privilegium att få arbeta med Ulrika Årehed Kågström. Det Ulrika gjort för Röda Korset i sitt ledarskap, i såväl framgång som i kris, är enastående. Nu har hon, efter många år hos oss, tackat ja till att bli generalsekreterare för Cancerfonden.

PowerLadies

Bilden visar vår tidigare ordförande Eva, jag, Ulrika och vår vice ordförande Hala under våra internationella möten i Genève i vintras.

Det är alltid blandade känslor när en person slutar. Vi kommer alla sakna henne oerhört, och det är vemodigt. Samtidigt känner jag en stor trygghet i det lagarbete som vi har i både styrelsen och ledningsgruppen. Och inte bara där: Utan hos alla våra ledare – förtroendevalda, anställda, frivilliga – i varenda hörn av Svenska Röda Korset, på nästan 1 000 platser i landet!

Längtan efter nya utmaningar både måste respekteras och uppmuntras. Precis som Ulrika har sagt så är timingen bra. Vi är mitt uppe i att göra verklighet av en stark strategisk inriktning. Och vi har flera mycket viktiga utvecklingsprocesser på gång. Men vi har också en styrelse och ledning som är varma i kläderna. Det gör att alla processer som har påbörjats med anledning av den strategiska inriktningen kommer att kunna fortsätta som det var tänkt. Skulle något kräva litet mera tid, så gör det inget.

Nu börjar arbetet med att rekrytera en ny generalsekreterare. På tisdag träffas presidiet för att påbörja förberedelserna för en riktigt bra rekryteringsprocess, och i början av maj träffas styrelsen: Först då vet vi något om processen. Men jag vill vara tydlig med att Ulrika själv kommer att vara behjälplig och närvarande på alla sätt de närmaste månaderna. Skulle vi inte ha någon ny generalsekretare på plats när Ulrika lämnar kommer en tillförordnad generalsekreterare att utses under tiden vi rekryterar.

Och, som Karin Boye skrev:

Visst finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som gör mödan värd!

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Ledarskap byggt på humanitet eller rädsla?

empire state

Empire State Building Foto: Kristina Sperkova 

Samma dag som Raoul Wallenberg (född 1912) dödförklaras av de svenska myndigheterna befinner jag mig i New York. Jag och min vice ordförande Hala Mohammed går till minnesmärket över honom (ett av 30 i världen) utanför FN:s högkvarter. Vi lägger varsin hand på den berömda portföljen av brons, liksom kvarlämnad mitt i steget och skapad av makarna Kraitz för att påminna oss om att alla kan, på sitt sätt, gå i hans fotspår.
Hala och jag, annars väldigt pratglada rödakorsdamer, blir tysta medan Maude Fröberg fotar oss. Vi tittar på varandra och inser att vi är …generade.

Vi har i USA träffat några av det Amerikanska Röda Korsets 500.000 (!) volontärer och fått se deras insatser för utsatta medmänniskor i extremt tuffa miljöer. Vi har mött chefer för olika FN-organ och diskuterat prioriterade frågor inför det humanitära toppmötet i Istanbul. Vi har träffat olika stiftelser, olika universitet, framstående ledare. Och alla säger samma sak, med emfas: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår just från humanitet och inte rädsla när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hör vi i VARTENDA sammanhang under vår resa: Boston, New York, Washington.
Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men vi måste ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: Med. ID-krav för att ta sig in i Sverige och söka asyl? Med lagförslag som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”? När vi talar om den politiska krisen med fasansfulla humanitära konsekvenser, som om detta vore en kris för världens rikaste länder?

Vad skulle hända om vi i pyttelandet Sverige, med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt svårt och påfrestande att ta emot väldigt många människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!”

Den här resan till USA har varit en verklig ögonöppnare för mig. Röda Korset betalar inte själva resan eftersom jag bjudits via min forskning till Boston för att tala. Och när jag ändå är här har jag passat på att träffa ett antal rödakorskretsar och Röda Korsets ledning i Washington. Men, som sagt, vi har hunnit med många andra fruktbara utbyten också. Och den samlade bilden är de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och vårt mod.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld? (Det är här jag och Hala börjar skruva på oss när vi får frågan..).

I alla händelser har vi anledning att vara stolta över vår organisation. Samma dag som vi fått ny kunskap om att leda och utveckla volontärer, genom lärdomar som bl a drogs efter Röda Korsets insatser under 9/11, Sandy och Katrina, får vi följa med frivilliga och ledning till Bryant Park. Därifrån får vi och media uppleva hur Empire State Building nu lyses upp i Röda Korsets/Röda Halvmånens färger, för att hylla det våra volontärer gör varje dag för att rädda liv och ge hopp.

Vänner. Vi gör skillnad. På riktigt. Och det gör vi från lägenhetsbränder i Bronx till vattenverk vid Nilen till asylboenden i Vänersborg. Vi gör det i Röda Korset och i många andra ideella organisationer.

I maj deltar vi i World Humanitarian Summit i Istanbul. Och vi tänker baske mig göra skillnad där också. Vi förväntar oss att världens ledare som samlas där kommer överens om åtgärder som utgår från humanitet och inte från rädsla.

 

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

När man skjuter volontärer

Under min resa i Syrien nyligen hade jag en bok i väskan. Kerstin Thorvalls moderna klassiker ”När man skjuter arbetare”, om det mörka 30-talet: Ett decennium som i Sverige inleddes med katastrofen i Ådalen, då militären sköt ned demonstrerande arbetare som desperat försökte få en bättre framtid. Vi vet hur 30-talet slutade i världen.

Hur vill vi att detta decennium slutar? Det årtionde som bland annat började med fredliga demonstrationer i Syrien, som nu är världens farligaste land, i praktiken omöjligt att vara kvar i för den som vill överleva. Det gäller också Röda Korsets/Röda Halvmånens egna volontärer: Sedan kriget bröt ut har minst 53 av dem dödats i Syrien. Vad har hänt med krigets lagar när man dödar volontärer som försöker nå alla delar av civilbefolkningen med mat, medicin och blöjor? De är helt oskyddade. De arbetar ideellt. De är ofta lika unga som mina tonåringar hemma. Deras enda ”vapen” är ordet HUMANITET och en symbol som borde skydda dem.

Vad säger detta om vår tid? Vilken framtid vill vi berätta för nästa generation att vi försökte skapa?

Vi lever i en mörk era, där humanitära organisationer över hela världen försöker bistå 60 miljoner medmänniskor på flykt. En miljon människor sökte förra året asyl i EU. Där det bor 500 miljoner. Det betyder EN flykting per 500 invånare. Och vad svarar de flesta länder i EU? De svarar NEJ. Vi kan inte ta emot. Det är för mycket. En medmänniska per 500. Det går inte. Det blir systemkollaps. Vi måste stänga våra gränser. Det är obegripligt att EU-länder säger NEJ. Eftersom alla ställt sig bakom de mänskliga rättigheterna, ställt sig bakom Genèvekonventionerna. Och ställt sig bakom asylrätten: Den som säger att den människa som behöver skydd har rätt att söka – och få – asyl. Men detta tycks den rika delen av världen ha glömt.

Ordet NEJ till medmänniskor på flykt tedde sig än mer obegripligt för mig efter den resa jag nyligen gjorde till Syrien. Jag vill berätta. Men vad kan man skriva utan att det blir platt? Vad kan göra de människor som är kvar och kämpar för sina liv rättvisa?

Det jag bevittnade – till exempel i Homs, förut en fantastisk stad av Stockholms storlek – är osannolikt i sin grymhet. Vi tog oss genom kilometer efter kilometer av betongrester och grus, där människor försöker överleva. Det är lika kallt där som här på vintern. Det finns inte el, inte vatten, inte bränsle. Barn bevittnar eller faller offer för självmordsbombningar. Förutom allt annat som sker när civila blir direkta måltavlor som led i militära strategier, när krigets lagar och den internationella humanitära rätten är satt ur spel.

Homs1

Om inte vår systerorganisation Röda Halvmånen och andra fick tillträde till städer och byar med vatten, mat, blöjor, mediciner och värmekällor skulle människor frysa och svälta ihjäl. Åtta timmar från Stockholm.

Nästa bild visar barn vi träffade på ett av våra ”Safe Centers” i Homs:

Homs2

I just den här stadsdelen briserade ännu en självmordsbomb precis när vi varit där. Ytterligare 60 döda: För våra volontärer att hantera. För barn att bevittna. Några av dem samlas i vår lokal, som är iskall och delvis saknar tak. Men barnen ser dockteater och skrattar när elefanten säger till lejonet att man måste borsta tänderna när man ätit sin baklava.

Hemma hos barn som är kvar i Homs ser det ofta ut såhär (bilden visar ett vanligt kök):

Homs3

Men vi träffade också människor, som med hjälp av SARC (Syriska Röda Halvmånen) fått möjlighet att försöka återuppbygga sina hem. Några få hus bedöms så stabila att de går att få beboeliga. Tillsammans med lokalbefolkningen har de satt in nya fönster och dörrar, försökt reparera elnätet, satt upp tillfälliga vattenstationer. Vi träffar en familj som flyttat tillbaka. Pappan är försvunnen, men en mamma i min egen ålder har nu återvänt med sina tonårssöner. I deras lägenhet är det lika kallt som utomhus (någon plusgrad). De har ingenting. Men, som alltid i Syrien, bjuds vi ändå på gott kaffe som genom trolleri (när volontärerna nådde de belägrade spökstäderna Foua, Kefraya och Madaya i vintras, där man varit utan matleverenaser i fyra månader, bjöds SARC på kokat vatten med kryddor i, av den utmärglade befolkningen).

Vi får tala med sonen i familjen. Han är 17 år. Lika gammal som min Christoffer. Han säger att de vet att det är livsfarligt att stanna kvar. I Homs och i Syrien. Men de älskar sitt hem. Och sitt land. Och det lyser i ögonen på honom av lycka för att de är hemma. Tror att de lever under vidriga omständigheter. Och trots att han har sett ALLT under de senaste fem åren. När vi har lämnat deras hem går jag undan och gråter.

När jag håller mig till fakta och tekniska beskrivningar går det utmärkt: ”Krigets lagar respekteras inte. Efter fem år av stridigheter är stora delar av Syrien jämnat med marken. Mer än 4,5 miljoner syrier har tvingats fly utomlands, de allra flesta till angränsande länder. En miljon försökte förra året ta sig till EU. Som alltmer stänger sina gränser. Mer än 8 miljoner syrier är på flykt i sitt eget land”. När jag hör sådant, då håller jag mig lugn.

Men när en 17-åring bjuder på kaffe och hans iskalla, alldeles för smala hand snuddar vid min arm, och han är så lycklig över att vara i Homs, då går det inte.

Jag gråter och blir förbannad så mitt blod kokar.

Jag tänker att detta kokande blod måste bli till bränsle. För oss alla. Så att vi orkar fortsätta påminna EU:s länder om asylrätten, som vi alla kommit överens om. De flesta av världens 60 miljoner flyktingar blir kvar i, eller i närheten av, katastroferna. Några lyckas ta sig till Europa, där världens rikaste länder säger att de inte har råd och inte orkar med.

Vi måste orka. Vi måste kunna vara solidariska även om det kostar. Även om det är besvärligt. Även om det är svårt med kulturkrockar, integration och språkförbistringar.

Innan jag reste ut ur Syrien besökte jag Umayyad-moskén i Damaskus, en av världens största och äldsta moskéer och ett arkitektoniskt underverk. Det känns typiskt för Syrien att man här, på en underbar plats, finner både Saladins grav och relikerna efter Johannes döparen. Moskén var tidigare en kyrka. Som i sin tur byggdes på och runt romerska lämningar. Så är Syrien. En korsväg för öst och väst. För många olika religioner och kulturer. Ett rikt land på så många sätt. Men som nu slits sönder av konflikter med många falanger inblandade, med olika grader av blodtörst och fanatism. Halva befolkningen är på flykt och enligt de senaste rapporterna har nästan en halv miljon människor dödats. Som om hela Göteborg skulle utplånas. Det inre av Damaskus är relativt oskadat, om än utmattat och överbefolkat av internflyktingar. Men några hundra meter från Umayyad-moskén går frontlinjen mellan det regimkontrollerade området och rebellerna: Damaskus’ förorter är bara grus.

Jag skulle vilja ta med de politiker och journalister som talar om ”en nation på gränsen till systemkollaps” och att vi inte verkligen inte kan ta emot fler medmänniskor i EU nu, dem skulle jag vilja ta med Syrien. Mindre än åtta timmar från Sverige, ett av världens rikaste länder. Jag skulle vilja visa dem hur ett land på kollapsens rand ser ut.

Var är humaniteten? Skall vi berätta för nästa generation om en tid då man sköt volontärer? Eller ska vi kunna berätta om en tid då vi inte lämnade någon människa ensam i en katastrof, även om det var svårt och kostade oss en del?

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Röda Korset fick pris av Sveriges Kommuner och Landsting

Utdelning av SKL:s Psynkpris 2015 skedde på Psykisk Ohälsa-mässan i Stockholm, 3 februari 2016. Vid nomineringen lades särskild vikt vid verksamheter och personer som arbetar för ensamkommande och nyanlända barns och ungas psykiska hälsa.

Följande är vinnare av Psynkpriset 2015!

Berith Josefsson, Socialstyrelsen, Rasmus Persson, Kommunalråd och mottagare för Örebro Kommun, Röda Korset samt Musse Hosseini, ordförande för Ensamkommandes förening. fara illa.

Vi vann i kategorin samhällsansvar.

Motivering: För att Röda Korset envist träder in för barnens bästa och för arbetet med stöd till ensamkommande barn.

Om Psynkpriset:

PsynkprisetFör förtjänstfulla insatser kring barn och ungas psykiska hälsa – instiftades av Modellområdesprojektet 2010 som en uppmuntran, inspiration och uppskattning för de personer och verksamheter i vårt land som på olika sätt bidrar till barns och ungas psykiska hälsa. Priset utdelas årligen med en öppen nomineringsprocess. Beslut om pristagare fattas av styrgruppen för Uppdrag psykisk hälsa.

Publicerat i Okategorisrad | Lämna en kommentar

Om det hade varit jag…

…som befunnit mig på flykt i Danmark just nu. I söndags fick jag del av ett livsöde som följde med mig en hel, lång tågresa hem. En dansk kvinnas berättelse som jag bar med mig ända in i tryggheten i mitt eget hem. Det blev en debattartikel på SVT Opinion. Men när jag skulle somna tänkte jag fortfarande: Om det hade varit jag…

Om jag inte hade hetat Anna utan Samar. Om jag hade flytt från Syrien och den kirurgpraktik där jag arbetade. För att min arbetsplats blivit en grushög, mina kollegor dödade och min lägenhet bara varit ett rykande skal av betong och armeringsjärn. Om min man varit försvunnen och jag bestämt mig för att fly med mina tonårssöner (och de hade samma ålder som mina nu har). Om jag då, i den sista båten vi tog, slitits ifrån dem och den som körde båten sagt ”de kommer med nästa”. Och mina barn inte kom. Inte med nästa båt och inte med nästa. Om deras mobiler var döda. Om jag till slut hade tagit mig till Danmark, utan att ha kunnat spåra dem. Och jag nu fått höra att det danska folketinget skall ta ställning till ett beslut. Som innebär att att familjeåterförening ska tillåtas först tre år efter att en asylansökande fått uppehållstillstånd. Alltså i praktiken fyra år efter att man kommit till Danmark. Vad hade jag gjort?

Under tiden fortsätter Röda Korset, som den neutrala, opartiska humanitära organisation vi är, vårt arbete. Bland annat med familjeåterförening. Vi letar efter saknade anhöriga som kommit ifrån varandra i krig och konflikt. Varje dag över hela världen jobbar vårt globala nätverk med att sammanföra familjer som slitits isär, och återförenar tusentals familjer varje år. Vi förhåller oss neutrala. Ja. Men samtidigt står ordet HUMANITET överst bland våra grundprinciper. Och vi fortsätter därför ställa oss frågor, liksom våra kollegor i det danska Röda Korset: Hur viktigt är det för våra regeringar att värna asylrätten? Att se till att det finns lagliga vägar att söka asyl? Och, inte minst, att värna människors möjligheter att få återförenas med sina familjer?

Vi är djupt oroade över alla åtgärder som försvårar detta. I vårt eget land och i andra.

Idag skriver jag på SVT Opinion om situationen för kvinnor på flykt. Inspirationen kom från ett utmärkt seminarium som arrangerades i riksdagen nyligen. Jag skriver:

Tusentals kvinnor och flickor i flyktingläger har blivit traumatiserade av pågående väpnade konflikter. Tvångsäktenskap och våld i den nära relationen är vardag för väldigt många.

För de kvinnor som har modet att fly väntar en hård tid där några tappar bort sina familjer utmed flyktvägen medan andra utsätts för sexuellt våld av obekanta.

Livet för kvinnor och flickor på flykt är oerhört utsatt och därför är det bra att fem partier förra veckan bjöd in till en diskussion i riksdagen om migration och jämställdhet.

För Röda Korset är det uppenbart. Vi måste göra mer för kvinnor på flykt.

Det gäller både de som valt att stanna kvar som internflyktingar, de som bor i ett flyktingläger eller de som valt att fly till Europa.

Väpnande konflikter leder ofta till att familjer tappar bort varandra. Män, soldater som civila, försvinner oftare än kvinnor. Eftersom mannen oftast försörjer familjen orsakar hans försvinnande ekonomiska problem för de som blir kvar.

Möjligheten att efterforska är ofta viktigare för kvinnor eftersom de ofta möter svårigheter vad gäller arv, vårdnad av barn, ansökan om uppehållstillstånd/pass/medborgarskap.

De kan också utsättas för tvångsgifte på grund av mannens försvinnande.

Vi vet att människor lider fruktansvärt av att inte ha någon kontakt med sin familj eller ens veta vad som har hänt dem. Även om de misstänker att en familjemedlem är död hindrar ovissheten dem från att sörja och gå vidare i livet i det nya landet.

Vi vet också att barn som skiljs från vuxna familjemedlemmar löper större risk att traumatiseras, skadas fysiskt eller psykiskt, bli föräldralösa eller utsättas för olaglig adoption eller människohandel.

Fyra saker är avgörande för att underlätta för kvinnor på flykt:

För det första måste EU-länderna följa den internationella humanitära rätten och upprätthålla människors rätt att få information om en saknad anhörig.

Människor måste kunna återupprätta kontakten med familjemedlemmar som har försvunnit eller få information om dem.

För det andra måste EU-länderna öka ansträngningarna med att identifiera avlidna migranter på resvägar till och genom Europa. Det krävs att EU skapar en tydliga rutiner och riktlinjer för hur detta arbete ska genomföras.

Insamlad information om avlidna personer liksom en adekvat och värdig hantering av kroppar kan förhindra att avlidna försvinner spårlöst och underlätta för anhöriga i sorgeprocessen.

För det tredje måste EU-länderna öka medlen till kvinnojourer för att kvinnor på flykt ska få skydd undan våld, oavsett legal status. Kvinnor som blir utsatta för sexuella ändamål på resvägen till och genom Europa riskerar annars att bli avskurna från sina familjer.

För det fjärde måste EU-länderna ge människor på flykt rätt till vård, inklusive till mödra‐ och förlossningsvård, oavsett legal status.

Röda Korset fortsätter att stödja kvinnor som drabbats av krig eller väpnad konflikt.

Vi förebygger sexuellt våld genom att sprida kunskap om att alla former av sexuellt våld är förbjudet enligt internationell lag.

Vi bistår de som drabbats genom att se till att kvinnor får tillgång till katastrofhjälp och hälso- och sjukvård.

Riksdagsseminariet om kvinnor på flykt var ett steg i rätt riktning. Framför allt var det glädjande att se en så bred partipolitisk uppslutning kring rätten att söka asyl och familjeåterförening.

Nu förväntar sig Röda Korset att deltagarna i sin tur påverkar moderpartierna för att uppnå en bred överenskommelse i flyktingfrågan som värnar genusperspektivet och de mänskliga rättigheterna i svensk migrationspolitik. Detta gäller inte minst möjligheten för mammor att återförenas med sina barn. Och alla andra aspekter av familjeåterförening såklart. En familj kan se ut på tusen sätt.

 

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar

Regeringen kräver ID. Röda Korset kräver svar!

Jag förväntar mig att vår regering svarar på den fråga Röda Korset har ställt i en månad nu, nämligen: HUR viktig är asylrätten?

Om några veckor åker jag till Syrien för att träffa min ordförandekollega i Syriska Röda Halvmånen. Och för att träffa de volontärer som dagligen riskerar sina liv för att hjälpa medmänniskor i det som kallas världens farligaste land. Vad menas med ett sådant uttryck? Siffror förstås. Flera hundra tusen människor är döda. Varav 50 av våra egna volontärer, sedan kriget bröt ut. Men bakom siffrorna? Fyraåringen i Aleppo, som jag berättade om i ett annat blogginlägg, till exempel. Han som tyckte om ansiktsmålningar och fjärilar. Han var sjuk. Han frös ihjäl. I en grushög som kallades ”provisoriskt skydd”. Bakom siffrorna finns också de som faktiskt lyckats fly från Syrien, fly för sina liv. De allra flesta – flera miljoner – är kvar inom landet eller i närområdet. Några har lyckats ta sig hit, till vårt land. Sammanlagt 160 000 medmänniskor sökte förra året asyl i Sverige, ett av världens rikaste länder, med hela infrastrukturen intakt och med ett behov av invandring. Detta är alldeles för många, säger vår regering. Som skriver, citat, att det krävs:

”åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. En utgångspunkt är att situationen ”kräver att antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige minskar kraftigt”. Jaha. Jag skulle vilja resa tillbaka till Sudan där jag var i höstas, och ta med mig dem som talar om för många flyktingar och systemkollaps, och visa hur det ser ut i t ex Darfur-området. Där talar vi inte 160 000 flyktingar. Där talar vi miljoner. Liksom i Libanon, ett hårt ansträngt land med yta som ett mindre svenskt landskap. Flera miljoner människor på flykt. Och så ser det ut på många håll i världen. Utom i EU, för hit tar sig inte särskilt många, statistiskt sett.

OM fyraåringen som frös ihjäl i en grushög i Syrien hade lyckats ta sig till just Sverige, mot alla odds, med sin familj, hade de då haft sina ID-handlingar med sig? Förmodligen inte. Deras papper hade varit förstörda eller beslagtagna. Det är så det ser ut i krig.

Nu, den 4 januari införs de svenska ID-kraven på bussar, tåg och passagerarfartyg till Sverige under tre år. Svenska Röda Korset vidhåller sin kritik mot lagen, både när det gäller innehåll och beredningen av förslaget.

Frågan till vår regering är HUR man kan tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – UTAN remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl. Röda Korset har nu volontärer på plats på Københavns Hovedbanegård. Jag avundas inte mina kollegor där som skall berätta för desperata, utmattade människor som flytt för sina liv, att de efter sin långa resa inte kan ta sig till Sverige för att söka asyl, om de inte har sina ID-handlingar i ordning.

Vi får i Röda Korset, varje dag, rapporter från hela världen om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Inte ens den helt centrala mänskliga rätten att söka asyl. Hur ser vi på den rätten i vårt eget land?

Röda Korset värnar vår neutralitet. Vi kritiserar aldrig något enskilt politiskt parti.  Vi värnar vår unika, stödjande roll och det faktum att vi verkar på direkt mandat av våra regeringar. Med detta sagt måste vi nu i all enkelhet upprepa de frågor vi ställde i december till vår regering. Jag vill, som ordförande för Svenska Röda Korset, veta:

HUR kan man tycka att asylrätten är viktig och samtidigt – utan remissförfaranden och djupare överväganden – införa en snabblag om ID-kontroller som i praktiken kan hindra utnyttjandet av rätten att söka asyl?

VILKA signaler sänder Sverige till omvärlden? Är vi fortfarande överens om att värna asylrätten och, i ett större perspektiv, de mänskliga rättigheter vi de facto ställt oss bakom tillsammans? I en situation där de goda exemplen uteblir kan istället motsatta strömningar få starkare fäste nationellt och internationellt. Det är en skrämmande utveckling som pågår just nu.

HUR rimmar ovanstående med den svenska lagstiftningsprocessen som vilar på ett inkluderande av samhällets olika röster? När det gäller förslaget om en snabblag har samråd INTE skett med några aktörer från det civila samhället. Genvägar, snabbförfaranden och inskränkningar i den mänskliga rättigheterna är en farlig väg att gå! Historien visar oss att det är just i svåra tider som etablerade rutiner ska hållas. Att garantera rättigheter kan kosta på både i pengar och i praktiska problem, vi har förståelse för att flyktingsituationen är allvarlig, men att riskera att inte garantera de mänskliga rättigheterna får mycket större konsekvenser.

MR-frågor nationellt bör inte hanteras som något separat från MR-frågor internationellt. Att i en upplevd ”krissituation” frångå vanliga normativa processer, såsom regeringen gjort ifråga om den så kallade snabblagen är olyckligt. I praktiken en risk för att MR-standards sänks utan djupare överväganden.

Sverige måste vara en stark röst för rätten att söka asyl och för ett humant och värdigt mottagande. Att införa åtgärder, så som omfattande ID-kontroller, som även regeringen noterat i praktiken kan inskränka asylrätten, är en mycket allvarlig utveckling.

DET FINNS INGA HUMANITÄRA LÖSNINGAR PÅ HUMANITÄRA KATASTROFER. DET FINNS BARA POLITISKA.

Röda Korset tar som sagt INTE partipolitisk ställning. Vi värnar vår neutralitet, vår opartiskhet och vår självständighet. Men överst bland våra grundprinciper står HUMANITET. Vi måste höja vår röst när vi anser att den humanitära rätten, rätten till asyl och de mänskliga rättigheterna äventyras.

Jag ser fram emot svar på mina frågor ovan. Det går utmärkt att twittra, maila, ringa. Eller varför inte knacka på.

PS. Bilden visar hur det ser ut just nu i ett av flyktinglägren i Libanon.

image

Publicerat i Okategorisrad | 1 kommentar